Extrem lågsäsong i Costa Rica

Det är beklämmande att se vår bloggstatistik. Är inte förmäten utan erkänner gladeligen att det inte är en tillfällighet att jag trycker in ett inlägg såhär den sista dagen i juni. Hoppas ni inte misströstar och känner er blåsta på konfekten. Passar på att locka med mervärde i juli. Givande socialdokument från Honduras, genomtänkta kåserier, förbluffande statistik, anständigt kvalitativt bildmaterial och gjutna flanörnedslag. Borde ju passa som handen under hängmattemånaden framför andra. Fick nu en klassik bild från Kalle Anka där Kalle ligger i hängmattan och med sugrör sippar på röd saft med isbitar i, bakom honom springer förmodligen knattarna runt med handgräsklippare och plöjer den av gräs övervuxna trädgården. Hoppas ni har det något i den stilen.

Det har varit en dröm sedan vi första gången hörde talas om den. I fredags blev det verklighet. Vi besökte marknaden i Comayaguela. Comayaguela är lika stort som Tegucigalpa men betydligt mindre känt. En bro och några tusen kronor i medelinkomst skiljer de båda städerna åt. ”Ni kommer bli rånade”, ”Ta inte med er något mer än er kropp dit”,. ”Gå inte in i någon tvärgränd”, ”Sist jag var där såg jag ett rån” ”Markanden är Honduras själ och hjärta”. Vi hörsammade inte de första kommentarerna utan gick på den sista och bestämde oss för att bilda vår egen uppfattning av den ökända markandsplatsen. Ackompanjerade av vår spansklärare Heidi och hennes bror Erwin gick vi med bestämda steg över floden Rio Grande och in på marknadsplasten. Hängande köttstycken, blänkande kastruller, begagnade gossedjur, omogna avokados, berg av bruna herrskor i skinn, barn som gör läxor bakom sina försäljande föräldrar, limsniffande tonåringar med smutsiga fotbollströjor, vitskjortade vakter med rejäla puffror, väggar med bleka, suddiga filmkopiekonvolut, ”Hey gringos, buy something?” Marknaden är Honduras själ och hjärta. Vi kommer gå dit igen och förhoppningsvis aldrig mer sätta våra svettiga fötter på köpcentrernas välpolerade golv. Vilket i och för sig är ren och skär lögn men jag blev så upprymd av livet på marknaden så det kändes rätt att skriva så ändå.

Costa Rica var en resa mellan berg och hav, 3800 meter och havsnivå, andningsproblem och frisk havsluft, vinterkyla och sommarbölja, regn och regn, gammal tonfisk på burk och färsk tonfisk på restaurang Coco, storslagna vyer och horisont.

Som vanligt när vi lämnar Tegucigalpa för en semesterresa blev det med betoning på just resa. Centralamerika är inte stort men inte heller platt. Därför tar en smäck resa på tio mil inte sällan fyra timmar, inklusive stopp för vägras på grund av Alma eller någon annan storm. Costa Rica är inte så mycket Centralamerika. Här finns, till skillnad från grannländerna, en tillstymmelse till struktur, rikedom och framtidstro. Mycket tack vare penningstinna amerikaner som semestrar i landet. Landets största inkomst kommer just från turismen. Andrea från Falkenberg, till vardags på barnhemmet Renacer i Cofradia, utanför Tegus, förgyllde resan. Vi tog oss ner till byn San Gerardo de Rivas, fyra timmar söder om San José för att bestiga landets och centralmerikas högsta berg Chirripo. Inledde 09.30 i regnskog och avslutade, åtta timmar och 2000 fallhöjdsmeter senare, i något som närmast liknande jämtländsk fjällmyr. Fysiskt utpumpade möttes vi i fjällstationen, där vi bokat boende, av två salongsberusade värdar som till en början varken verkade prata spanska eller engelska. Senare förstod vi att det berodde på flaskan. Vi var trötta som ugglor, gick till sängs vid åtta men förmådde inte att sova något vidare på grund av lindrig höjdsjuka. Att stiga upp 02.30 för att vandra de sista 4 kilometerna upp till toppen kändes därför inte ursegt. Har mig veterligen aldrig gått upp så tidigt vilket i sig var en mäktig upplevelse. För att hinna upp före solen traskade vi på bra och fick lön för mödan, smör för pengarna, guld i mund och så vidare. Se bilder för ytterliggare superlativ.

Från berg till dal, från vandring till surfing. Ett par timmar från berget Chirripo ligger Dominical. Dominical vore ingenting om det inte vore för de trofasta vågorna som rullar in här. Samhället som byggts upp runt surfingen är trött och knappt uppe under lågsäsong. Vågorna däremot var allt annat än lågsäsong. Så stora att Team Sweden tog sitt förnuft till fånga och surfade andravågor/eftersvall. Det var även här vi träffade legenden Jack vars björnhistoria Andreas drog i föregående inlägg.

Jag läste en jobbannons häromdagen. För att vara kvalificerad krävdes att ”Du kan uttrycka dig både ledigt och korrekt”. Korrektheten har jag en viss förståelse för men ledigheten har jag inte riktigt kommit underfund med än. Jag skall dock ge mig på ett försök.

Honduras förklarat på ett ledigt sätt:
Na det är la ett härligt ställe och så men vete 17 om en skulle uppfattat så som turist. Ser en bara ytan så får en kanske, vad vet jag, en rätt trest bild av et. (Vet inte varför jag föll in på västgötska men det är en väldigt ledig dialekt för mig.)

Honduras förklarat på ett korrekt sätt:
Honduras är praktfullt men huruvida gemene man upplever det så beskaffat tvistar de lärde. Vid första anblicken riskerar man att erhålla en rätt makaber bild av riket.

Hembesöksfrekvensens ligger bra till nuförtiden. Förra veckan lyckades vi ta oss in på två bjudningar. På tisdagskvällen var vi hemma hos Olliseys (en kille som vi lärt känna i kyrkan Avanza Misioneros som vi besökt några gånger) förtjusande familj. Comida tipica serverades, alltså bönorna, äggen, bananerna och osten. Och igår bjöd en kollega från jobbet, Joel, hem oss till hans familj och firandet av farmoderns 72-årsdag. En timme andakt, en timme catrachas (bönröra och riven ost på friterade tacoskal), tårta och läsk. En minut svensk födelsedagssång. Vi hade bestämt oss för att köra den inte helt riskfria (med tanke på underlaget, två omusikaliska svennar med bra självförtroende) ”Ha den äran idag”. Det gick bra ända tills vi började sjunga. Evert väljer att köra melodin till Happy Birthday istället för den traditionella som Andreas taktfast höll fast vid. På andra försöket satt den dock. Helt underbar kväll för övrigt. En tradition på honduranska födelsedagsfester är att man går laget runt och låter alla berätta vad jubilaren betyder för dem. Testa det nästa skiva.

Jobbet på ASJ fungerar bra. På senaste tiden har journalisterna utnyttjat oss fotomässigt vilket vi uppskattar. I veckan skall vi presentera diverse förslag på relayoutad logga för organisationen. Den manlige chefen föredrar något enkelt svartvitt medan kvinnliga fägringen på kontoret verkar föredra något livligt och färgglatt. Kompromiss lär vänta. Andra uppdrag den här veckan är att dokumentera en arbetande ungdoms liv här i Tegucigalpa. Följa med honom/henne under dagen för att bildligt och språkligt beskriva en typisk dag i dennes liv.

Tack för visat intresse. Gå i frid. Och tjäna herren med glädje. /Fred

Att doda 6 timmar i San José

Forsta inlagget utan prickar ovar aao.

Vi har nu hunnit bestigit Costa Ricas hogsta berg, surfat, akt tillrackligt med buss for 10 ar framover, och sett en tjur flyga i luften.

De forstnamnda aktiviteterna kan komma att beskrivas i senare inlagg. Detta inlagg kommer agnas att den flygande tjuren. (Handlar inte om redbull)

Vi befinner oss i en minibuss tillsammans med en harligt fralst Kanadensisk lakare, en kille fran New York som skriver en resebok over Centralamerika och en mamma med hennes 1,5 arige son pluss the driver. (Han kunde faktiskt lite engelska)

Vi kommer alltsa farande genom dimman ner mot San José. Genom framrutan ser jag hur en ko/tjur kommer rusande framfor oss. Vi saktar in. Det gjorde daremot inte bilen som kom ifran andra hallet. Tjuren traffas rakt i sidan flyger upp typ 2 meter i luften landar och springer vidare. Bilen. (Ko)fangaren lossnade och lag typ 5 meter framfor bilden motorhuven; bra nog ihoptryckt. Som tur var hade alla i bilen sakerhetsbalten. Ingen kom tillskada. Men hur gick det for tjuren?

Nar sadna saker hander satter det alltid igang asociasionsamtal. Paul (Den helfralsta kanadensiska lakaren) berattar om en gang nar han korde hem pa en regnig vag utanfor Calgary. Da var det en lastbil som hade kort pa nagot och han stanade for att se vad det var. Nar de tittade framfor lastbilen var det en feting bjorn (enligt honom nastan 3 m mellan nos och svans) som den hade kort pa.

Paul tog pa sig uppdraget att kolla om bjornen levde. Han kasstade en sten i huvudet pa den och den rorde inte pa sig eller visade nagra andra livstecken. Men problemet kvarstod fortfarande att bjornen lag pa andra sidan korbanan. Sa hur skulle de flytta pa aset?

Paul ska precis ga fram och borja ta tag i bamsen da det kommer en bil korande mot bjornen som inte hinner sakta in utan kor over bjornen pa nytt och desutom far en flygtur med hela bilen pa 4 fot sa det slar gnistor om underredet nar den slar i backen.

Men bjornen rullade ner i diket av smallen sa da var den saken biff.

hmmmm. De var nastan 30 minuter av de aterstande 6 timmarna ihjalkorda tack vare det har inlagget. Nu vantar facebook, gmail, youtube, jamtland.info.se m.m innan det blir nagon slags foda och bio.

Vi tar en buss vid 3.30 mot Teguz, sa nagon gang vid atta tiden i morgon ar vi framme.

Just det, idag var det midsommarafton. Det svenskaste vi kom i kontakt med den hogtidsdag var att vi hittade en burk sill med tillhorande farskpotatis pa stranden i Dominical efter vi hade varit ute och surfat.

Hoppas ni hade en blomstrande midsommar allesamans!