Det är beklämmande att se vår bloggstatistik. Är inte förmäten utan erkänner gladeligen att det inte är en tillfällighet att jag trycker in ett inlägg såhär den sista dagen i juni. Hoppas ni inte misströstar och känner er blåsta på konfekten. Passar på att locka med mervärde i juli. Givande socialdokument från Honduras, genomtänkta kåserier, förbluffande statistik, anständigt kvalitativt bildmaterial och gjutna flanörnedslag. Borde ju passa som handen under hängmattemånaden framför andra. Fick nu en klassik bild från Kalle Anka där Kalle ligger i hängmattan och med sugrör sippar på röd saft med isbitar i, bakom honom springer förmodligen knattarna runt med handgräsklippare och plöjer den av gräs övervuxna trädgården. Hoppas ni har det något i den stilen.
Det har varit en dröm sedan vi första gången hörde talas om den. I fredags blev det verklighet. Vi besökte marknaden i Comayaguela. Comayaguela är lika stort som Tegucigalpa men betydligt mindre känt. En bro och några tusen kronor i medelinkomst skiljer de båda städerna åt. ”Ni kommer bli rånade”, ”Ta inte med er något mer än er kropp dit”,. ”Gå inte in i någon tvärgränd”, ”Sist jag var där såg jag ett rån” ”Markanden är Honduras själ och hjärta”. Vi hörsammade inte de första kommentarerna utan gick på den sista och bestämde oss för att bilda vår egen uppfattning av den ökända markandsplatsen. Ackompanjerade av vår spansklärare Heidi och hennes bror Erwin gick vi med bestämda steg över floden Rio Grande och in på marknadsplasten. Hängande köttstycken, blänkande kastruller, begagnade gossedjur, omogna avokados, berg av bruna herrskor i skinn, barn som gör läxor bakom sina försäljande föräldrar, limsniffande tonåringar med smutsiga fotbollströjor, vitskjortade vakter med rejäla puffror, väggar med bleka, suddiga filmkopiekonvolut, ”Hey gringos, buy something?” Marknaden är Honduras själ och hjärta. Vi kommer gå dit igen och förhoppningsvis aldrig mer sätta våra svettiga fötter på köpcentrernas välpolerade golv. Vilket i och för sig är ren och skär lögn men jag blev så upprymd av livet på marknaden så det kändes rätt att skriva så ändå.
Costa Rica var en resa mellan berg och hav, 3800 meter och havsnivå, andningsproblem och frisk havsluft, vinterkyla och sommarbölja, regn och regn, gammal tonfisk på burk och färsk tonfisk på restaurang Coco, storslagna vyer och horisont.
Som vanligt när vi lämnar Tegucigalpa för en semesterresa blev det med betoning på just resa. Centralamerika är inte stort men inte heller platt. Därför tar en smäck resa på tio mil inte sällan fyra timmar, inklusive stopp för vägras på grund av Alma eller någon annan storm. Costa Rica är inte så mycket Centralamerika. Här finns, till skillnad från grannländerna, en tillstymmelse till struktur, rikedom och framtidstro. Mycket tack vare penningstinna amerikaner som semestrar i landet. Landets största inkomst kommer just från turismen. Andrea från Falkenberg, till vardags på barnhemmet Renacer i Cofradia, utanför Tegus, förgyllde resan. Vi tog oss ner till byn San Gerardo de Rivas, fyra timmar söder om San José för att bestiga landets och centralmerikas högsta berg Chirripo. Inledde 09.30 i regnskog och avslutade, åtta timmar och 2000 fallhöjdsmeter senare, i något som närmast liknande jämtländsk fjällmyr. Fysiskt utpumpade möttes vi i fjällstationen, där vi bokat boende, av två salongsberusade värdar som till en början varken verkade prata spanska eller engelska. Senare förstod vi att det berodde på flaskan. Vi var trötta som ugglor, gick till sängs vid åtta men förmådde inte att sova något vidare på grund av lindrig höjdsjuka. Att stiga upp 02.30 för att vandra de sista 4 kilometerna upp till toppen kändes därför inte ursegt. Har mig veterligen aldrig gått upp så tidigt vilket i sig var en mäktig upplevelse. För att hinna upp före solen traskade vi på bra och fick lön för mödan, smör för pengarna, guld i mund och så vidare. Se bilder för ytterliggare superlativ.
Från berg till dal, från vandring till surfing. Ett par timmar från berget Chirripo ligger Dominical. Dominical vore ingenting om det inte vore för de trofasta vågorna som rullar in här. Samhället som byggts upp runt surfingen är trött och knappt uppe under lågsäsong. Vågorna däremot var allt annat än lågsäsong. Så stora att Team Sweden tog sitt förnuft till fånga och surfade andravågor/eftersvall. Det var även här vi träffade legenden Jack vars björnhistoria Andreas drog i föregående inlägg.
Jag läste en jobbannons häromdagen. För att vara kvalificerad krävdes att ”Du kan uttrycka dig både ledigt och korrekt”. Korrektheten har jag en viss förståelse för men ledigheten har jag inte riktigt kommit underfund med än. Jag skall dock ge mig på ett försök.
Honduras förklarat på ett ledigt sätt:
Na det är la ett härligt ställe och så men vete 17 om en skulle uppfattat så som turist. Ser en bara ytan så får en kanske, vad vet jag, en rätt trest bild av et. (Vet inte varför jag föll in på västgötska men det är en väldigt ledig dialekt för mig.)
Honduras förklarat på ett korrekt sätt:
Honduras är praktfullt men huruvida gemene man upplever det så beskaffat tvistar de lärde. Vid första anblicken riskerar man att erhålla en rätt makaber bild av riket.
Hembesöksfrekvensens ligger bra till nuförtiden. Förra veckan lyckades vi ta oss in på två bjudningar. På tisdagskvällen var vi hemma hos Olliseys (en kille som vi lärt känna i kyrkan Avanza Misioneros som vi besökt några gånger) förtjusande familj. Comida tipica serverades, alltså bönorna, äggen, bananerna och osten. Och igår bjöd en kollega från jobbet, Joel, hem oss till hans familj och firandet av farmoderns 72-årsdag. En timme andakt, en timme catrachas (bönröra och riven ost på friterade tacoskal), tårta och läsk. En minut svensk födelsedagssång. Vi hade bestämt oss för att köra den inte helt riskfria (med tanke på underlaget, två omusikaliska svennar med bra självförtroende) ”Ha den äran idag”. Det gick bra ända tills vi började sjunga. Evert väljer att köra melodin till Happy Birthday istället för den traditionella som Andreas taktfast höll fast vid. På andra försöket satt den dock. Helt underbar kväll för övrigt. En tradition på honduranska födelsedagsfester är att man går laget runt och låter alla berätta vad jubilaren betyder för dem. Testa det nästa skiva.
Jobbet på ASJ fungerar bra. På senaste tiden har journalisterna utnyttjat oss fotomässigt vilket vi uppskattar. I veckan skall vi presentera diverse förslag på relayoutad logga för organisationen. Den manlige chefen föredrar något enkelt svartvitt medan kvinnliga fägringen på kontoret verkar föredra något livligt och färgglatt. Kompromiss lär vänta. Andra uppdrag den här veckan är att dokumentera en arbetande ungdoms liv här i Tegucigalpa. Följa med honom/henne under dagen för att bildligt och språkligt beskriva en typisk dag i dennes liv.
Tack för visat intresse. Gå i frid. Och tjäna herren med glädje. /Fred
Det har varit en dröm sedan vi första gången hörde talas om den. I fredags blev det verklighet. Vi besökte marknaden i Comayaguela. Comayaguela är lika stort som Tegucigalpa men betydligt mindre känt. En bro och några tusen kronor i medelinkomst skiljer de båda städerna åt. ”Ni kommer bli rånade”, ”Ta inte med er något mer än er kropp dit”,. ”Gå inte in i någon tvärgränd”, ”Sist jag var där såg jag ett rån” ”Markanden är Honduras själ och hjärta”. Vi hörsammade inte de första kommentarerna utan gick på den sista och bestämde oss för att bilda vår egen uppfattning av den ökända markandsplatsen. Ackompanjerade av vår spansklärare Heidi och hennes bror Erwin gick vi med bestämda steg över floden Rio Grande och in på marknadsplasten. Hängande köttstycken, blänkande kastruller, begagnade gossedjur, omogna avokados, berg av bruna herrskor i skinn, barn som gör läxor bakom sina försäljande föräldrar, limsniffande tonåringar med smutsiga fotbollströjor, vitskjortade vakter med rejäla puffror, väggar med bleka, suddiga filmkopiekonvolut, ”Hey gringos, buy something?” Marknaden är Honduras själ och hjärta. Vi kommer gå dit igen och förhoppningsvis aldrig mer sätta våra svettiga fötter på köpcentrernas välpolerade golv. Vilket i och för sig är ren och skär lögn men jag blev så upprymd av livet på marknaden så det kändes rätt att skriva så ändå.
Costa Rica var en resa mellan berg och hav, 3800 meter och havsnivå, andningsproblem och frisk havsluft, vinterkyla och sommarbölja, regn och regn, gammal tonfisk på burk och färsk tonfisk på restaurang Coco, storslagna vyer och horisont.
Som vanligt när vi lämnar Tegucigalpa för en semesterresa blev det med betoning på just resa. Centralamerika är inte stort men inte heller platt. Därför tar en smäck resa på tio mil inte sällan fyra timmar, inklusive stopp för vägras på grund av Alma eller någon annan storm. Costa Rica är inte så mycket Centralamerika. Här finns, till skillnad från grannländerna, en tillstymmelse till struktur, rikedom och framtidstro. Mycket tack vare penningstinna amerikaner som semestrar i landet. Landets största inkomst kommer just från turismen. Andrea från Falkenberg, till vardags på barnhemmet Renacer i Cofradia, utanför Tegus, förgyllde resan. Vi tog oss ner till byn San Gerardo de Rivas, fyra timmar söder om San José för att bestiga landets och centralmerikas högsta berg Chirripo. Inledde 09.30 i regnskog och avslutade, åtta timmar och 2000 fallhöjdsmeter senare, i något som närmast liknande jämtländsk fjällmyr. Fysiskt utpumpade möttes vi i fjällstationen, där vi bokat boende, av två salongsberusade värdar som till en början varken verkade prata spanska eller engelska. Senare förstod vi att det berodde på flaskan. Vi var trötta som ugglor, gick till sängs vid åtta men förmådde inte att sova något vidare på grund av lindrig höjdsjuka. Att stiga upp 02.30 för att vandra de sista 4 kilometerna upp till toppen kändes därför inte ursegt. Har mig veterligen aldrig gått upp så tidigt vilket i sig var en mäktig upplevelse. För att hinna upp före solen traskade vi på bra och fick lön för mödan, smör för pengarna, guld i mund och så vidare. Se bilder för ytterliggare superlativ.
Från berg till dal, från vandring till surfing. Ett par timmar från berget Chirripo ligger Dominical. Dominical vore ingenting om det inte vore för de trofasta vågorna som rullar in här. Samhället som byggts upp runt surfingen är trött och knappt uppe under lågsäsong. Vågorna däremot var allt annat än lågsäsong. Så stora att Team Sweden tog sitt förnuft till fånga och surfade andravågor/eftersvall. Det var även här vi träffade legenden Jack vars björnhistoria Andreas drog i föregående inlägg.
Jag läste en jobbannons häromdagen. För att vara kvalificerad krävdes att ”Du kan uttrycka dig både ledigt och korrekt”. Korrektheten har jag en viss förståelse för men ledigheten har jag inte riktigt kommit underfund med än. Jag skall dock ge mig på ett försök.
Honduras förklarat på ett ledigt sätt:
Na det är la ett härligt ställe och så men vete 17 om en skulle uppfattat så som turist. Ser en bara ytan så får en kanske, vad vet jag, en rätt trest bild av et. (Vet inte varför jag föll in på västgötska men det är en väldigt ledig dialekt för mig.)
Honduras förklarat på ett korrekt sätt:
Honduras är praktfullt men huruvida gemene man upplever det så beskaffat tvistar de lärde. Vid första anblicken riskerar man att erhålla en rätt makaber bild av riket.
Hembesöksfrekvensens ligger bra till nuförtiden. Förra veckan lyckades vi ta oss in på två bjudningar. På tisdagskvällen var vi hemma hos Olliseys (en kille som vi lärt känna i kyrkan Avanza Misioneros som vi besökt några gånger) förtjusande familj. Comida tipica serverades, alltså bönorna, äggen, bananerna och osten. Och igår bjöd en kollega från jobbet, Joel, hem oss till hans familj och firandet av farmoderns 72-årsdag. En timme andakt, en timme catrachas (bönröra och riven ost på friterade tacoskal), tårta och läsk. En minut svensk födelsedagssång. Vi hade bestämt oss för att köra den inte helt riskfria (med tanke på underlaget, två omusikaliska svennar med bra självförtroende) ”Ha den äran idag”. Det gick bra ända tills vi började sjunga. Evert väljer att köra melodin till Happy Birthday istället för den traditionella som Andreas taktfast höll fast vid. På andra försöket satt den dock. Helt underbar kväll för övrigt. En tradition på honduranska födelsedagsfester är att man går laget runt och låter alla berätta vad jubilaren betyder för dem. Testa det nästa skiva.
Jobbet på ASJ fungerar bra. På senaste tiden har journalisterna utnyttjat oss fotomässigt vilket vi uppskattar. I veckan skall vi presentera diverse förslag på relayoutad logga för organisationen. Den manlige chefen föredrar något enkelt svartvitt medan kvinnliga fägringen på kontoret verkar föredra något livligt och färgglatt. Kompromiss lär vänta. Andra uppdrag den här veckan är att dokumentera en arbetande ungdoms liv här i Tegucigalpa. Följa med honom/henne under dagen för att bildligt och språkligt beskriva en typisk dag i dennes liv.
Tack för visat intresse. Gå i frid. Och tjäna herren med glädje. /Fred
2 kommentarer:
Vilken känsla! Jag blir helt exalterad vid bilderna och texten och drömmer mig bort till tiden i Himalaya. Hembjudningar, höjdsjuka, kommunikationsproblem och livlig marknad (Som förövrigt i texten lyckas stavas fel två gånger, och när den tredje gången gillt blir rätt så blir påhänget bortkollrat i bara farten. Men ingen skada skedd, här finns det nåd. Texten bara flödar av sinnrikhet att det inte vållar agg.). Allt minner om en svunnen tid.
Att med hög och bestämd röst ta ton på en väl känd sång med fel melodi är nog så pinligt. Att göra det igen är en än värre fadäs. Har varit där vid några läger. Det är bara att bita ihop och snabbt dra till med den riktiga än starkare för att överrösta skrattkören.
Bildfråga: Har Elit på sig badshorts tillsammans med Vålådalsluvan vid bergsbestigandet? Samt vem är det som surfar på Costas rika vågor?
Fortsatt allt gott!
Costa Rica ! Es un pais muy rico.
Ni är livsnjutare av rang. Om man ändå haft semester så man kunde hängt på :)
Skicka en kommentar