Olancho feat. The grand old pig in Cofradia

"Efter The whistle song kör vi Wind of change" Den här knoen träffade vi under ett besök på ett semisjälvförsörjande rehabcenter för drogmissbrukare där en vän till oss jobbar.

DET TOG TRE MÅNADER. Men nu äntligen har vi fått vänner som hör av sig och till och med vill hitta på saker. Grisen är helt okej men inte en av dem. Nedan följer istället ett par exempel.

Christian Flores Bracamonte
Träffades första gången, svettiga och dana och med Gatorade i mungiporna efter maratonloppet på ön El Tigre. Efter lyckad konversation utbytte vi telefon- och mailuppgifter. Har därefter träffats ett par gånger och sprungit ihop. Han är 25 år, pluggar ekonomi på universitetet och samlar Gatoradekorkar (salt återhämtningsdryck). För 80 korkar får han en keps. Som om inte det monstruösa antalet var nog så krävs det också att det står Gatorade i korken vilket det, enligt Christian, inte gör på alla. Senaste gången jag träffade honom var han uppe i 18 korkar. Men då han gillar själva samlandet, vägen är lika viktig som målet, så är han outtröttlig och klagar inte. Genomsnittspriset på en 60 centilitare är 5 SEK så (80*5 = 400) det blir en rätt kostsam kepa. Inte jultidningspremier direkt.

Juan Antunez
Under en lång seg väntan under ett fotouppdrag dyker han plötsligt upp. Efter att ha dryftat ämnen som pension, Ryssland, kaffebönor och Dobermannhundar bjöd han in mig på lunch senare i veckan. Han är runt 70 år, bär hatt med fjädrar i och Musse Pigg-slips. ”En go gubbe” skulle man kalla honom i Göteborg, ”En sådan trevlig karl” skulle skådespelarna i Pilsnerfilmerna säga.

En annan minnesvärd upplevelse var resan till Olancho för en vecka sedan. Olancho är allt som Tegucigalpa inte är. Jämför Järpen med Åre eller Göteborg med Roasjö så får ni samma utslag. I Olancho är luften ren, folket pratglada och boskapen i majoritet. Lite som att komma hem igen för odalmännen Andreas och Fredrik. ASJ har en utpost i byn Santa Maria del Olancho, fyra timmar från Tegucigalpa och denna lördag skulle ett gäng från stan ut dit för möten så vi hängde på för att samla genrebilder till organisationen. En underbar dag med fantastiska människomöten och exotiska grödupplevelser. Såg bland annat en kaffeodling samt torkande bönor på en presenning.

Imorgon åker vi till San Pedro Sula för tre dagars fotograferande. Landets näst största stad och landets näringscentrum San Pedro Sula är inte känd för att vara fredlig så be gärna om beskydd. Men trots att vi är rätt blåögda så tar vi inga onödiga risker. På plats kommer vi att dokumentera det arbete som ASJ bedriver där, diverse ”Rätt-till-land-projekt” och annat.

Nya aha-upplevelser i Honduras

99 procent av Sveriges import från Honduras är kaffe. Förväntningarna var skyhöga. Kaffet smakade unket. Nu vet vi varför. 60 procent av kaffeblandningen i de flesta paket är inte kaffebönor utan rostade avokadokärnor.

Vi undrade varför folk alltid tog för givet att vi skulle betala när vi undrade om de ville hänga med och äta en bit. Verbet invitar (bjuda) innebär rätt och slätt att man bjuder här, inte inbjuder som vi trodde de första tre månaderna.

Vi undrade varför Honduranerna aldrig ville hitta på något. Nu vet vi varför. 80 timmars arbetsvecka är inte ovanligt och de som ”bara” jobbar 40 timmar i veckan kombinerar ofta jobb med heltidsstudier.

Vi var ute i byn Cofradia för att hälsa på PMU-praktikanterna Elsa och Andrea häromdagen. För kvällsvard drog vi oss till konkurrensfria (finns bara en sylta i byn) ”Golosina Irma”. För kvällen erbjöds tacos med potatis och kyckling samt läsk. Sex personer åt och drack sig mätta till det facila priset av 75 lempira (75/3 = 25 SEK) Snacka om brödunder.

/ Frederick di kallart




Fotbollsderby i Olancho



Delar ur publiken på väg till derbyt

Paus från sandslottsbygget för barnen i Nueva Suyapa

Andreas smälter in mellan Honduras svar på Peter Settman och Fredde Granberg.

Christian och Mario, som de verkligen heter, är vänner till Elsa och Andrea i Cofradia.


Mannen på bilden, eller framförallt bilden, har inget att göra med texten förrutom

att vi äter riktigt god fisk här. Dock inte såmycket gädda.

Tacksamhetslista

Man klagar över värmen
-VAR GLAD ATT DU KAN SVETTAS

Man är less på att äta bönor
- VAR GLAD ATT DU KAN TUGGA OCH SVÄLJA

Man tycker det är jobbigt att inte kunna prata svenska
- VAR GLAD ATT DU INTE HAR GOMSEGLET FASTHÄFTAT I SVALGET

Man tycker att transporterna är långsammast i världen
- VAR GLAD ATT DU KOMMER FRAM LEVANDE VARJE GÅNG

Man väntar förgäves på att avgaserna ska försvinna och att kunna andas ren luft
-VAR GLAD ATT DU HAR EN KROPP SOM BÅDE PRODUCERAR SNOR OCH TÅRAR

Man saknar varmvatten och att kunna spola i toaletten
-VAR GLAD ATT DU INTE HAR EN STOMIPÅSE OCH BOR I CATACAMAÖKNEN I CHILE

Man önskar att internetuppkoppling var snabbare
-VAR GLAD ATT INTE POSTEN KOMMER MED MJÖLKBUDET

Man kliar sönderkroppen pga av de aggressiva myggen
- VAR GLAD FÖR ATT DE INTE HAR MALARIA

Man saknar aktiviter som klättring/skidåkning/vollyboll m.m
- VAR GLAD ATT DU KAN KOLLA PÅ KLIPP PÅ YOUTUBE

Och nu något som inte alls har med listan att göra:

VI HAR HITTAT ANDREAS GUNNMOS HEMLIGA TVILLINGKUSIN I HONDURAS

I helgen firade vi tre månader i Honduras.

Tiden har gått fort, väldigt fort. Och frågan är vad har vi gjort? Några axplock går det ju att läsa om här på bloggen. Men det har rört sig mest om reflektioner över skäggväxt eller avsaknad av den, kritvita stränder och en och annan tortilla. Men nu är det dags för lite allvar i leken.

Vi befinner oss i ett av Latinamerikas fattigaste länder. Honduras är det land i världen där det sker flest mord per dygn. (10 människor sätter livet till varje dygn här) Mycket har med brottsligheten och den grova gängkriminaliteten att göra. Detta lämnar familjer splittrade, barn faderslösa och ett land som inte litar på någon.

Vi har landat som personer från en annan planet. Vi sitter i en bubbla av privilegier och har inget allvarligt hot varken politiskt eller fysiskt. Men vi befinner mitt ibland dessa omständigheter av våld och fattigdom.

Så vad kan vi göra som två svenska ungtuppar med glödande iver för rättvisa och äventyr. ASJ (Asociacion para una sociedad mas justa) På svenska Organisation för ett mer rättvist samhälle. Deras slogan är ”Gör rättvisa”

Bibeln visar på många exempel hur människan som Guds avbild är kallad att göra rättvisa, att lyfta den svagare och kämpa för den som blir orättvist behandlade. ASJ har sju stycken projekt. Tanken är att kunna hjälpa människor som blivit offer för övergrepp av vilket slag det än är. Om du blivit slagen av din man eller om du inte fått din lön på de senaste 5 månaderna.

Men det är inte bara våran organisation som har fått nog av mörkret och våldet över Honduras. Under 38 dagar hungerstrejkade ett antal åklagare under kongressen för att få fram en ny lagreform. Av de 10 morden som sker varje dygn är det bara ett fåtal som blir uppklarade. Lite pengar under bordet och folk med blodiga händer gå fri.

Vi ber att det ska få ske en förändring i detta land. Men allt går att vinna med lite kärlek bit för bit. Det är så lätt att distansera sig för det rör sig ju bara om siffror. Här kommer en kort story som borde ge dom flesta lite mer tacksamhet över livet.

Tania:

Hon föddes till världen i en fattig familj i utkanten av Tegucigalpa. Hon var deras första dotter. Frisk glad med hela livet framför sig. Men vid fyra års ålder ändrades allt. Hon blev påkörd av en bil och blev helt förlamad tappade talet och blev ett kolli. Nu är hon 14 år fast hennes kropp är fortfarande som en 4 årings, hennes muskler har förtvinat och hennes enda sätt att kommunicera med omvärlden är att le och stöna.

Vi möter Tania liggandes i en hängmatta utanför ett hus som mer påminner om snickarbod än ett hem. Hennes tre år yngre syster måste ta ha hand om henne 24/7 vilket göra att hon inte kan gå i skolan. Ett ont leder till ett annat ont som med allt här i Honduras. Men att titta in i Tanias ögon är något som inte går köpa för pengar. Att se Jesus klarare går nog inte. Är det någonstans jag tror Jesus är just nu är det hos Tania bredvid hennes hängmatta.

Därför längtar jag till på lördag får då får jag träffa Tania/Jesus igen.

Radarparet som tillsammans gjorde fler mål än Romario & Bebeto

I torsdags, 1 maj, var många honduraner lediga för möjligheten att delta i demonstrationer och dylikt. För de nöjda (lata) medborgarna fanns andra alternativ. Jag och Andreas blev inbjudna till vad som verkade vara en hygglig friluftsdag med den kyrka vi praktiserar i emellanåt.

Inbjudan: Det blir en lugn dag. Vi samlas vid halv nio, latjar lite boll, umgås, fikar och har en härlig dag tillsammans med barnen och ungdomarna från stadsdelen.

Verkligheten: ”Du Fredrik får spela på mittfältet. Andreas ser löpstark ut, du får ta vänsterkanten. Vi måste vinna den här turneringen mot de tre andra kyrkorna i stadsdelen som ställer upp. Vi kommer att spela tre 90-minutersmatcher på fullskalig plan. Det är ett rätt tight schema så vi kommer inte hinna äta något mellan matcherna”, berättade pastorn, och för dagen tränaren, Agner.
Men det var mödan värt. Vår kyrka, Ven A Servir, fick efter många gedigna djupledspassningar av ”Kennet Andersson” och många uppoffrande slängnickar av Martin Dahlin höja bucklan på eftermiddagskvisten. Sådärja då var fotbollssuget tillfredsställt hela vägen fram till Fotbolls-EM i sommar. Värre var det med det oerhörd suget efter halvmaraton kände vi. Vad göra? Vänta nu var det inte ett lopp i södern på ön El Tigre i Fonsecabukten på söndag. Vi drar dit.

I avsaknad av fotbollsderbyn på Lundavallen i Äspered och AMU-planen i Östersund och Göteborgsvarv blir man rätt desperat på idrottsevenemang så det var ingen tvekan. Det roliga var att jag fick med mig Andreas som aldrig sprungit så långt i hela sitt liv. Andreas premiär fick bli utan vidare träning, utan vidare frukost på löpdagen, (läs en banan, en sockerkaka, två salta kex och en påse vatten) och 40-gradig fuktig hetta. Det är ingen skräll om han är den första lankesen som gått i mål i detta traditionsrika lopp.



Före

Resultatslista Amapala marathon:
34: Fredrik Johansson, Äspereds IF, 1 h 29 min och 44 sekunder
86: Andreas Jansson, Namns Runnerclub, 1 h 59 min och 14 sekunder
87: Virginia, Santa Cruz Warriors, 1 h 59 min och 15 sekunder


Efter


Virginia, Fredrik, Josue, Joel

Ön El Tigre består i stort sett av en vulkan. Huvudorten på ön, Amapala, hade tidigare Honduras viktigaste hamn men idag handlar det mesta om turism, fisk, kors och marathon. Vi lyckades pricka in öns viktigaste helg då korset firades på lördagkvällen. Man ur huse för att bevittna en procession av korsbärare. Vi fick med oss två kollegor från jobbet, Joel och Virginia, samt Josue, Joels kusin på resan. Efter många bussresor valde vi att hyra bil denna gång. Värt att nämna vad gäller bilen var svårigheten att parkera denna på fastlandet innan vi skulle ta båten över till ön.
”Problemet att det regnar mango på bilen brukar inte vara det största orosmolnet när man parkerar bilen i Sverige”.

I ett tafatt försök att närma oss det honduranska yttre var vi i veckan på salongen Saloon Africano i stadsdelen Kennedy. Andreas som, sedan den lyckade pagen på skolfotot i sjuan, har drömt om ”Sean Paulflätor” fick sitt medan Fredrik körde tombolastyle och rätt och slätt beställde ”En honduransk modern frisyr tack”. Enda kruxet i kråksången, (känns varken som det talesättet satt eller passade in men låt gå), var att förklara att man ville tunna ut håret för att man ärvt mormors hästaman. Hur som helst så var det en billig historia, 50 lempira skulle med dagens växelkurs landa på 15 svenska kronor. Ett klipp, om man skall använda ett klassiskt frisörskämt. Andra frisörskämt: ”Saxess” ”Raka spåret” ”Saxofön” ”På håret” ”Hårfint”, ni ser listan kan göras lång. Kom gärna med andra fräscha frisörordlekar.

På jobbet fortsätter vi varva fotouppdrag med layout av diverse trycksaker. Nyheter på vårt bord är organisering av hela organisationens fotobank samt layout av trycksaker inför en konferens i Michigan i juni.

/F.E.J