Radarparet som tillsammans gjorde fler mål än Romario & Bebeto

I torsdags, 1 maj, var många honduraner lediga för möjligheten att delta i demonstrationer och dylikt. För de nöjda (lata) medborgarna fanns andra alternativ. Jag och Andreas blev inbjudna till vad som verkade vara en hygglig friluftsdag med den kyrka vi praktiserar i emellanåt.

Inbjudan: Det blir en lugn dag. Vi samlas vid halv nio, latjar lite boll, umgås, fikar och har en härlig dag tillsammans med barnen och ungdomarna från stadsdelen.

Verkligheten: ”Du Fredrik får spela på mittfältet. Andreas ser löpstark ut, du får ta vänsterkanten. Vi måste vinna den här turneringen mot de tre andra kyrkorna i stadsdelen som ställer upp. Vi kommer att spela tre 90-minutersmatcher på fullskalig plan. Det är ett rätt tight schema så vi kommer inte hinna äta något mellan matcherna”, berättade pastorn, och för dagen tränaren, Agner.
Men det var mödan värt. Vår kyrka, Ven A Servir, fick efter många gedigna djupledspassningar av ”Kennet Andersson” och många uppoffrande slängnickar av Martin Dahlin höja bucklan på eftermiddagskvisten. Sådärja då var fotbollssuget tillfredsställt hela vägen fram till Fotbolls-EM i sommar. Värre var det med det oerhörd suget efter halvmaraton kände vi. Vad göra? Vänta nu var det inte ett lopp i södern på ön El Tigre i Fonsecabukten på söndag. Vi drar dit.

I avsaknad av fotbollsderbyn på Lundavallen i Äspered och AMU-planen i Östersund och Göteborgsvarv blir man rätt desperat på idrottsevenemang så det var ingen tvekan. Det roliga var att jag fick med mig Andreas som aldrig sprungit så långt i hela sitt liv. Andreas premiär fick bli utan vidare träning, utan vidare frukost på löpdagen, (läs en banan, en sockerkaka, två salta kex och en påse vatten) och 40-gradig fuktig hetta. Det är ingen skräll om han är den första lankesen som gått i mål i detta traditionsrika lopp.



Före

Resultatslista Amapala marathon:
34: Fredrik Johansson, Äspereds IF, 1 h 29 min och 44 sekunder
86: Andreas Jansson, Namns Runnerclub, 1 h 59 min och 14 sekunder
87: Virginia, Santa Cruz Warriors, 1 h 59 min och 15 sekunder


Efter


Virginia, Fredrik, Josue, Joel

Ön El Tigre består i stort sett av en vulkan. Huvudorten på ön, Amapala, hade tidigare Honduras viktigaste hamn men idag handlar det mesta om turism, fisk, kors och marathon. Vi lyckades pricka in öns viktigaste helg då korset firades på lördagkvällen. Man ur huse för att bevittna en procession av korsbärare. Vi fick med oss två kollegor från jobbet, Joel och Virginia, samt Josue, Joels kusin på resan. Efter många bussresor valde vi att hyra bil denna gång. Värt att nämna vad gäller bilen var svårigheten att parkera denna på fastlandet innan vi skulle ta båten över till ön.
”Problemet att det regnar mango på bilen brukar inte vara det största orosmolnet när man parkerar bilen i Sverige”.

I ett tafatt försök att närma oss det honduranska yttre var vi i veckan på salongen Saloon Africano i stadsdelen Kennedy. Andreas som, sedan den lyckade pagen på skolfotot i sjuan, har drömt om ”Sean Paulflätor” fick sitt medan Fredrik körde tombolastyle och rätt och slätt beställde ”En honduransk modern frisyr tack”. Enda kruxet i kråksången, (känns varken som det talesättet satt eller passade in men låt gå), var att förklara att man ville tunna ut håret för att man ärvt mormors hästaman. Hur som helst så var det en billig historia, 50 lempira skulle med dagens växelkurs landa på 15 svenska kronor. Ett klipp, om man skall använda ett klassiskt frisörskämt. Andra frisörskämt: ”Saxess” ”Raka spåret” ”Saxofön” ”På håret” ”Hårfint”, ni ser listan kan göras lång. Kom gärna med andra fräscha frisörordlekar.

På jobbet fortsätter vi varva fotouppdrag med layout av diverse trycksaker. Nyheter på vårt bord är organisering av hela organisationens fotobank samt layout av trycksaker inför en konferens i Michigan i juni.

/F.E.J

tHe SmOg!

Visst kan det var dagar i Sverige då flygplanen inte kan lyfta på grund av dimma eller hård vind. Men aldrig på grund av att det är för mycket avgaser. Den här veckan är har det varit som ett lock av avgaser överstaden. Skulle gissa att denna vecka motsvara i runda slängar 20 paket Marlboro och 30 timmar matos rakt ner i lungorna.

I måndags kunde inte ens planen lyfta. Snoret har en svart nyans och Kario-vibbarna är påtagliga. Josef, om du läser det här du vet vad jag pratar om.

Men det hindrar inte vårt konditionsfenomen från Äspered att trotsa ”los humos” och älga hem i bästa rusningstrafik.

Ja, annars då?

Inget nytt under solen…De gånger den syns…

I torsdags så fyllde Andrea år. Vi åkte 40 minuter stående i en överfull buss upp till Coferadia. Där blev det något slags indirekt överraskande som nog ingen av oss förstod egentligen. Elsa hade råkat nämna att vi skulle komma till Andrea. Så när vi kom hade hon sagt till Andrea att vi skulle komma, så för att de skulle se ut som en överraskning så skulle hon spela förvånad. Men sen sa Elsa det till oss så vi viste att hon skulle spela överraskad. Där emellan han hon även att säga till Andrea att vi inte kunde komma så i slutändan blev hon ändå överraskad.

Överstående text är ännu ett bevis på att inte allt för mycket har hänt.

Vi har kyrkat rätt mycket de senaste dagarna. Just nu pågår det en hungerstrejk av åklagare under kongressen. (De har inte ätit på 23 dagar) Vill ni läsa mer gå in på http://www.revistazo.com/ Deras manifesterade har lätt till att kyrkorna har enats och har möten nästan varje dag där för att stödja dem i kampen mot korruptionen.

Vårat bidrag till det hela var att vi lyckades gå in på deras område med varsin isdrink. Efter 23 dagar utan mat så kanske man inte blir hjälpt av att se Blanco y Negro inglidandes med mer näring i händerna än de fått i sig de senaste tre veckorna…

Negro gav i alla fall bort sitt sin drink till en hemlös för att kunna få komma in på området och prata med åklagarna. (Den hemlöse heter Jorge Cerrat, han har ingenstans att bo men har en email adress: cerratjorge@hotmail.com , Så om någon kan spanska och vill uppmuntra honom lite så skriv gärna nått)

När jag kom in pågick det en hälsoundersökning av de hungerstrejkande. Men jag fick sätta mig ner och göra min första intervju på spanska med Jari Dison Herera en av åklagarna. Killen har alltså inte ätit något på 23 dagar. Vi klagar om vi inte får mat inom 6 timmar! När jag sitter där händer tre väldigt märkliga saker. Först så kommer det in ett helt gäng HD killar! Bara det är ju jätte roligt. Tänk dig typ Pedro i Nampolion Dynamite som HD-kille med skinnställ. De kommer fram och tackar inte bara Jari utan även mig för vår uthållighet i hungerstrejken mot korruptionen.

Halvvägs in på intervjun kommer det en kille som slår sig ner och börjar be för oss med en stor svart bibel i handen. Det är bara att ta emot välsignelsen i vilken form den än kommer. 5 minuter senare kommer Honduras svar på TV 8 och gör en intervju mitt i min intervju. (Nej jag var inte med på nationell TV utan jag drog mig undan)

Ja, tänker man till lite så är det ju alltid nått som har hänt….

L.A.J.T (Lalantha Andreas Jansson Tore)

Sålt smör och goda köttbullar

VI SITTER I familjens grönglittriga Toyota på väg hem efter en tuff arbetsbörda. Chaito, mamman i familjen, ser rätt trött ut och verkar inte ursugen på att laga till bönor i kväll.
”Vi kan laga mat ikväll, en svensk specialité, köttbullar (Las albóndigas)” kläcker vi ur oss. Efter ett snabbt stopp på snabbköpet står vi sedan i köket hemmavid. ”Har du lagat köttbullar innan?” ”Nej jag trodde du visste hur man gör”? Det visar sig alltså att ingen av oss egentligen gjort nationalrätten på egen hand från grunden tidigare. Tänk. Tänk. Tänk. Flasback – Mormor står i köket och plockar fram specerier ur skafferiet. Visst tar hon fram Löken. Och ströbröd. Och äggen, men bara gulan, hon är ju så bra på att balansera gulan mellan äggskalen så att gulan befrias från vitan. Och så det ständiga problemet med kryddningen när man inte kan smaka av.
Det blev efter behag i sann Melkeranda men det gick hem. Mycket tack vare tricket att lägga de färdiga köttbullarna i lite vatten på svag värme. Vilken sky det blir då. Lovorden haglade vid middagen. Alla blev mätta. Gud välsignade maten.

I LÖRDAGS KAVLADES skjortärmarna upp för kroppsarbete i trädgården. Uppdrag: Jämna ut marken vid parkeringen och runt det nygjutna förrådet. Uppdragsgivare: Padre Bery. Arbetstid: Mellan 10 – 12, sedan var det svenska köttet uppätet av den sträva spaden som enträget försökte komma åt den stenblandade jorden. Kommentar: - Det är som att gräva på månen, fruktansvärt tungt och ovisst. ”Fredrik Johansson”, grovarbetare.
Förutom ett gott dagsverke utökades ordförrådet.
Ord på köpet:
cavar – gräva
callos – valkar
Tengo el dedo en el centro del mano – Jag har tummen mitt i handen

ATT LÄSA VÅR blogg kanske känns som att sälja smöret och tappa pengarna emellanåt. Vad jag åsyftar på är att den till 97 procent handlar om lifestyle, till 2 procent om språkvård och 1 procent om vad vi faktiskt jobbar med här. Det är som en kompis till Andreas en gång skrev, ”Nu har jag läst på er blogg en halvtimme men fortfarande inte fattat vad ni gör där”. Men i verkligheten är procentsatserna i stort de motsatta. Visst förnöjsamheter pågår men är begränsade till ferierna.

HURSOMHELST, MYCKET AV vårt jobb på organisationen har hittills handlat om layoutarbete varvat med fotouppdrag. Det tidigare informationsmaterialet är föråldrat och förnyelsen av detta tar mycket av vår tid för närvarande. När journalisterna har korn på någonting fotomässigt intressant hakar vi på och plåtar. Motiven är många, arbetarna få. Fotobiten är något som inte prioriterats här tidigare så det är välbehövligt och uppskattat. För mer information, besök hemsidan http://www.revistazo.com/, organisationens webbtidning.

VÅRT ANDRA UPPDRAG handlar som skrivits om ett ungdomsprojekt i stadsdelen Nueva Suyapa. Projektet, med namnet Escuela Popular de Arte, EPA, (Populär konstskola), sparkade igång i lördags åtterdag och mottogs väl. Uppslutningen på runt 30 barn och ungdomar får anses som en smärre succé med tanke på att kyrkan saknat ungdomsarbete tidigare. Den utsatta tiden var tre på eftermiddagen men eftersom merparten av deltagarna kom vid fyra så kändes det mer logiskt att börja då. Tiden är inte det viktigaste i det här landet. Inte planeringen heller skulle det visa sig. Ledarna samlades redan vid tio för att ha gott om tid att förbereda det något (läs mycket) oklara programmet. Visst droppade det in ett gäng vid 10 men istället för planering valde de att lägga fem timmar på utsmyckning av lokalen med diverse skyltar och ballonger. De svenska förmågorna, vana vid minutiös planering från tukt-Sverige gick vid tre på tå och undrade försynt om man inte skulle gå igenom vad som skulle hända under dagen i alla fall. Responsen var vag och det blev till att köra på känsla istället. En känsla som i och för sig gick hem. Det blev en Gudagod eftermiddag.

Stay cool and close / FJ

I brist på gym och annan fysisk träning så får en 8 kg papaya duga...

Most likely to be a Honduran

Inför resan luftade Namn och Äspered flitigt frågan om vem av de unga tu som lättast skulle smälta in i bananrepubliken. Dåförtiden var de bägge slående överens om att det skulle gå tolv Andreas på dussinet medan Fredrik skulle få ligga i för att hitta en look-a-like i Honduras. Andreas skulle smälta in lika bra bland avgaserna i Tegucigalpa som en lankes på teodlingarna utanför Colombo i Sri Lanka. För Fredriks del skulle det snarare handla om att lyckas undvika att hamna i Honduras ”En ding ding värld” på grund av sin Kaknästornslika längd. Men efter närmare två månaders erfarenheter är tankegångarna annorlunda. För att förstärka effekten av texten tar vi det på engelska. Engelska språket är rikt på uttryck sägs det.

Growth of beard
Almost every hondurean between 18 and 50 is having the moped-mustache. Fredrik is therefore taking advantage with his poor upperlip and chin hairgrowth here. After plenty of attempts to grow a close carpet in Sweden he finally can do it without harrasments. Andreas who has worn moped-mustache since the age of 12 and nowadays has a respectable skipper-wreath (skepparkrans) is the one who is rare here.
Winner: Fredrik

Skin

After a successful tan in Nicaragua and Roatan Fredrik is approaching but its still black on white whos the winner here. Lots of people is taking Andreas for a Hondurean here. And that is also after he has opened his mouth for a chat.
Winner: Andreas

Size

Even Andreas looks tall here. Fredrik aka. Kaknästornet is the worst in the country in the game hide and seek.
Winner: Andreas

Speech

The hondurians mumble with closed mouth. Fredrik use the same speech training and understand them well, Andreas unfortunately doesnt after his time in nationalswedish spoken-Stockholm. On the other hand Andreas is not late on catching up the cool language of the street and salutephrases like “Q onda” and “Todo cheque”.
Winner: Fredrik

The use of the lips while speaking
Instead of pointing with the fingers the hondurians use their lips. The swedish brothers are trying to adept this habit but success. Andreas looks like a twelwe yers old boy playing the “Russian Mail” on a parentsfree party when he is trying while Fredriks appearance while efforting is a good mix between Mårten Goose and Al Capone.
Winner: Mårten Goose

Handle the heat

We were discussing the other day weither you can get used with the heat after a while here. Then Elsa told us that a swedish friend of here who has spend 40 years here still suffer from the heat so the answer has to be no you can´t. None of the Swedish emigrants can handle it right now. Andreas might have thougt he was adapted with the heat when he chosed to wear cottonfilled costume pants on the seven hour trip in 40 degrees between Tegus and La Ceiba. He was not.
Winner: -

Summary: 2-2

Som så många gånger förr är det inte utsidan som är det viktigaste. Att smälta in handlar minst lika mycket om kroppsspråk, gångstil, tankesätt och uttryck som de yttre attributen. T.ex. sägs det att det är under den första veckan efter ankomst som risken att bli rånad är som störst. Osäkerhet, ovetskap om landets koder, och blåögdhet spelar in.

Tala med bönder på bönders vis mas o menos.

/Äspered

Vi reste i 24 h för att vara på en ö i 48 h.

Torsdag eftermiddag. Solen står högt på himlen, svettdropparna tävlar med varandra ner för våra pannor. För att krydda värmen lite extra väljer vår brunhudade vän att köra med svarta finbyxor i äkta ull inför 8 h bu(a)sstu.

Vi möter upp Elsa och Andrea i stan. Köper fyra stora burgare, handlar resegodis för 300 lempira (motsvarande 30 taxiresor här)

Bussen saknar allt vad AC heter och luften som blåser in genom rutan har mer effekten ” blås på huden i bastun och det blir varmare”

Men vilken resa. För varje avklarad timme förändras landskapet och allt blir bara grönare och grönare. Luften blir fuktigare och tallarna byts ut mot palmer. Efter att ha svettats tillräckligt för att kunna bevattna Borås jordgubbsodlingar under kommande 5 år så kommer vi fram till La Ceiba.

Aptiten efter att ha livnärt sig chips, snickers och frukt under en dag är kanske inte den bästa men Fredrik avrundar ändå kvällen med en svulstig pizza på Pizza Hut.

Natten delades upp i två perioder. (Före och efter fläkt) Fredrik fick ha fläkt mellan 22-3.45 Lalantha mellan 3.35-8.00.

För att ta sig till Roatan så fanns det bara en färja att ta. När vi sitter och väntar på att får gå på båten så hör vi någon som ropar:
- Andreas, Hur är läget!
Det är Pär Arnsäters kompisar som vi mötte i Nicaragua under lovet. Världen är liten…Fredrik kom även att hamna i samma dykteam som en kille från Fristad som han spelat fotboll med. Världen är liten.

Väl framme på ön så slås vi av den vitaste sanden vi sett och det klaraste vattnet. Vykortsmatrial kan man säga.

Här ska badas. Men för att komma ut till revet för att kolla på fiskarna var man tvungen att passera ett område som mr brownie sent skulle glömma. Sugfiskar som vanligtvis brukar suga sig fast på större djur som valar och delfiner måste fått nått frispel när de gav sig på våran Lankes.

Han plaskar och fäktar men dom asen vägrar ge upp. Enda gången han ångrar att han inte hade speedos under surfshortsen….

Lördagen går i simborgarmärkets tecken. Vi åker ut klockan 9.30 med en båt för att dyka och snorkla. Fredrik och Elsa kör den djupa varianten med tuber. Vad som hände där nere i djupet vet nog bara dom. Men det ryktas om någon varelse med tomteliknande utseende på botten.

Söndag. Samma resa tillbaka. Lägg därtill taxiresor, båtresor så hamnar du på 24 h resande. Men var det värt det???En bild säger mer än tusen ord….

Dresscode...

Skjortor och Skjortor.

Det är tydligen skillnad på en skjorta och en skjorta. En skjorta med två fickor är en ”casual-skjorta” medan en med en ficka är en arbetsskjorta. Innan vi åkte till Honduras och ASJ fick vi tips att organisations hade börjat med klädkod. Vi shoppade lite skjortor hemma som vi tyckte verkade fina.

Problemet är bara att modet i Sverige (då var) är rutigt. Det var tydligen inte rutigt i år i Honduras märkte vi.

Ingen av oss brukar använda skjortor mer än till bröllop eller något annat finlir. Efter att ha lufsat runt lite den första veckan i tennisskor och strumplästen fick vi påbackning av chefen att vi var tvungen att köpa nya skor. När vi köpt nya skor var vi tvungen att klippa oss men vi lyckades undvika klippningen med lite hårsnoddar och våran Spansklärare Heidy som klippte Fredrik.


Nedan några bilder på hur uppstyrda två ”hangloosers” kan se ut i arbetskläderna en vanlig dag på jobbet…

A.L.J

Ursprungliga tanken var att åka ner på lördagen för att återvända på torsdagen

Inleder med veckans hetaste snackis här.

Det har utbrutit ett melonkrig i Amerika. Staterna klagar på att melonerna från Honduras bär på salmonella. En vetenskaplig sensation menar odlarna, sedan när började fruktkött bära på salmonella? Honduras fruktodlare tror snarare att det handlar om en komplott från USA:s sida för att Honduras har börjat förhandla med Chavez i Venezuela om eventuell oljeimport därifrån. Vi har haft välbehövlig semester under påskveckan. Ursprungliga tanken var att åka ner till Nicaragua på lördagen för att återvända till Tegus på torsdagen. Men efter två dagars resande ner till San Juan del Sur i södra Nicaragua var vi inte ursugna på att återvända tre dagar senare. Bussens vägval på Nica-vägarna påminde om ett Vasalopp där det snöat natten innan och flertalet av åkarna i toppen väljer att åka mellan spåren istället för i. Nu tror ni med största sannolikhet att jag gått vilse i metaforerna men icke. Det jag försöker illustrera är att vi åkte mer vid sidan av vägen än på, på grund av den risiga vägen. Vägen hem gick dock som smort. Fick skjuts av två ”chilled-out-spanjorer” som släppte av oss i Tegus på vägen hem till deras hemvist i San Pedro Sula i norr. Nicaragua var som Honduras fast annorlunda. Bättre surfing och större matransoner. Som det verkar på befolkningarna i de olika centralamerikanska länderna så är gräset brunare på andra sidan gränsen. Honduranerna anser att Nicaraguanerna är vedervärdiga och vice versa. Honduranerna får vatten på sin kvarn i och med att jag blev rånad på min plånbok i Nicaragua. Äntligen har vi fått se fotboll också. Tegucigalpas stolthet Montagua kryssade i kvartsfinalen mot Mexikanska storlaget Pachuca i Concaf cup. Montagua torskade dessvärre i returen sedan. (Confederation of North, Central American and Caribbean Association Football).Spelet höll svensk division ett-klass, stämningen höll bundesligaklass på ett ungefär medan utbudet av saker till försäljning höll Kiviks marknads-klass. Man skulle, under en fotbollsmatch i Tegucigalpa, i stort sett kunna hitta allt man behöver för ett svenssonliv. Annars då? Jo vi trivs väldigt bra. Med staden och människorna här. Även med varandra tack och lov. Vi tillbringar ju ändå en del tid tillsammans. Fram till nu har enda frizonen varit på jobbet, där vi haft tre meter och två bås som skiljt oss åt. Nu verkar den frizonen vara i fara. Nyanställningar kommer att leda till att vi förmodligen kommer att få dela skrivbord. 24-7-umgänge Andreas, ”hepåre”! Funderar på att börja satsa på pingis eller motsvarande igen för att få lite fritid från honom.

F.J