Tur med familjen Almendares till Copan

Nu var det alltså nästan 5 månader sedan vi gjorde vår första och hittills enda tur med familjen. (Den till La Tigre på pickup flaket för de som minns) Det börjades dock tidigt pratas om att de ville göra en utflykt med oss till Copan Ruinas. Men mycket vatten (läsk) han rinna under broarna (de broar som inte blåstes bort under orkanen Alma i Costa Rica). Så nu var det hög tid att packa bussen och börja rulla på en Svenskhonduriansk tur tillbaka i tiden.

Som vanligt är ju tiden alltid en definitionsfråga när det gäller livet här. Ursprungsplanen var att lämna Tegucigalpa runt 10.00 men vi kom inte iväg förrän 17.00. Men vi kom iväg. Kusinen lovade att vakta huset så hade det inte varit för honom skulle ni aldrig läsa dessa rader. Stort tack till Carlos Romero.

Vi rullar sakta fram mot San Pedro. En väg som jag nu under dessa månader redan har avverkat sju gånger. En resa som innehöll mycket regn, lovsång och mycket chorros. Framme i San Pedro. 23.00.

Där kryper vi till kojs I något som liknar ett förråd och skulle man bara ta bilden och satt till rubriken. ”Vi har nu blivit kidnappade men fick med oss sovsäckarna” Hade det också funkat.

Ingen sovmorgon utan som vanligt när Blanco y Negro är ute på vift är det svinet i svinottan som ska skrika till och väcka en så där lagom sleten vid 6.30. Men den här gången kom vi iväg någorlunda i tid. (For bara förbi en bilverkstad och lagade ett däck som fick punktering när bussen parkerades kvällen innan). Stämningen är god i bussen och vi styr kosan mot Copan.

Det här med ruiner alltså. Visst är det fascinerande hur mayaindianerna på den tiden kunde bygga alla dessa byggnader utan traktorer, black & decker eller room service. Men det var inte det som kom att bli det mest bestående minnet från vistelsen där utan det var något helt annat.

Honduras är inget turistland men Copan måste endå räknas som ett undantag. Dessa ruiner lockar turister som Skansen en het Julidag. Mycket vitskinn skymtades i området. Däribland även Fredriks vit/bruna hy. En hy som för första gången skulle komma få smaka på ”Copanrasim” Medan den mer solbrände Negro lätt smälte in som familjemedlem i familjen Almendares fick Blanco det betydligt svårare/dyrare. Entréavgiften var för Hondurianer (Alltså för de som ser ut som sådana) var 80 lempira medan för blankare/rikare 500 lempira.

- Jag betalde ju lika mycket själv som ni sex betalde tillsammans. Men fortsätt så här ni bara i Honduras ska ni se att ni köra landet i botten och inte får in några pengar ifrån turismen, säger Fredrik Johansson 26 år Äspered.

Så kan det gå. Att samma kille sedan ska få uppleva det värsta ösregnet han varit med om under sina 26 vårar gjorde kanske inte helhetsintrycket Copan bättre.

Fascinerande indianstenar och tuffa tunnlar: 8 bönor av 10
Diskriminerande priser för västerlänningar: (De som ser västerlänska ut) 2 bönor av 10
Vansinnesregnetsomblöttenerossinpåbaraskinnet: 4 bönor av 10

Copan helhetsintryck: 5 bönor av 10

Sedan bar det av mot Santa Rosa där vi skulle tillbringa natten. Där får vi upp värmen och torka oss efter regnet. Dagen därpå bar det av till Gracias för att fira ”dia de Lempira” Nu snackar vi inte om valutan utan den indianhövding som kämpade för ett fritt Honduras från Spanjorerna.

Mycket folk, mycket liv och musik. Det var lite känsla av storsjöyran upphöjt i två (tortillas) Sedan var det monsterkörning som väntades. Tillbaka till Santa Rosita för att sedan köra till San Pedro för att sedan köra hem. Pappan Berry höll hårt i ratten och vill inte låta någon annan lasta bördan. Så mil efter mila avverkades med hast. Men efter ungefär 4 timmars rullande börjar ett missljud att infinna sig och ungefär en timme innan Tegucigalpa så skär minibussen ihop och förblir död.

6 timmar senare efter att ha försökt sovit sittande på ett säte som gav ifrån sig läten så fort man rörde sig kommer vi hem. Klockan är då 4.30 på måndagsmorgonen.

Detta var vad som hände (Historien mellan det att minibussen skar och att vi kom hem till huset)

Minibussen verkar död. Bery som de senaste två dygnen kört cirka 100 mil. Inser att familjen måste komma hem till huset. Han liftar på flaket med en bärgningsbil (Det hade kostat för mycket att bärgat minibussen till huset) tillbaka till Tegucigalpa. Hämtar den andra bilen kör upp den till minibussen lämnar bilen till Jousé. Lägger sig i minibussen för att sova och sedan dan efter försöka fixa den. Bery Jousé kör oss hem till huset genom en dimma med 5 meters sikt. Respekt till de båda bären.



Tack Familjen Almendares Gud för denna resa!


/El negrito

Extrem lågsäsong i Costa Rica

Det är beklämmande att se vår bloggstatistik. Är inte förmäten utan erkänner gladeligen att det inte är en tillfällighet att jag trycker in ett inlägg såhär den sista dagen i juni. Hoppas ni inte misströstar och känner er blåsta på konfekten. Passar på att locka med mervärde i juli. Givande socialdokument från Honduras, genomtänkta kåserier, förbluffande statistik, anständigt kvalitativt bildmaterial och gjutna flanörnedslag. Borde ju passa som handen under hängmattemånaden framför andra. Fick nu en klassik bild från Kalle Anka där Kalle ligger i hängmattan och med sugrör sippar på röd saft med isbitar i, bakom honom springer förmodligen knattarna runt med handgräsklippare och plöjer den av gräs övervuxna trädgården. Hoppas ni har det något i den stilen.

Det har varit en dröm sedan vi första gången hörde talas om den. I fredags blev det verklighet. Vi besökte marknaden i Comayaguela. Comayaguela är lika stort som Tegucigalpa men betydligt mindre känt. En bro och några tusen kronor i medelinkomst skiljer de båda städerna åt. ”Ni kommer bli rånade”, ”Ta inte med er något mer än er kropp dit”,. ”Gå inte in i någon tvärgränd”, ”Sist jag var där såg jag ett rån” ”Markanden är Honduras själ och hjärta”. Vi hörsammade inte de första kommentarerna utan gick på den sista och bestämde oss för att bilda vår egen uppfattning av den ökända markandsplatsen. Ackompanjerade av vår spansklärare Heidi och hennes bror Erwin gick vi med bestämda steg över floden Rio Grande och in på marknadsplasten. Hängande köttstycken, blänkande kastruller, begagnade gossedjur, omogna avokados, berg av bruna herrskor i skinn, barn som gör läxor bakom sina försäljande föräldrar, limsniffande tonåringar med smutsiga fotbollströjor, vitskjortade vakter med rejäla puffror, väggar med bleka, suddiga filmkopiekonvolut, ”Hey gringos, buy something?” Marknaden är Honduras själ och hjärta. Vi kommer gå dit igen och förhoppningsvis aldrig mer sätta våra svettiga fötter på köpcentrernas välpolerade golv. Vilket i och för sig är ren och skär lögn men jag blev så upprymd av livet på marknaden så det kändes rätt att skriva så ändå.

Costa Rica var en resa mellan berg och hav, 3800 meter och havsnivå, andningsproblem och frisk havsluft, vinterkyla och sommarbölja, regn och regn, gammal tonfisk på burk och färsk tonfisk på restaurang Coco, storslagna vyer och horisont.

Som vanligt när vi lämnar Tegucigalpa för en semesterresa blev det med betoning på just resa. Centralamerika är inte stort men inte heller platt. Därför tar en smäck resa på tio mil inte sällan fyra timmar, inklusive stopp för vägras på grund av Alma eller någon annan storm. Costa Rica är inte så mycket Centralamerika. Här finns, till skillnad från grannländerna, en tillstymmelse till struktur, rikedom och framtidstro. Mycket tack vare penningstinna amerikaner som semestrar i landet. Landets största inkomst kommer just från turismen. Andrea från Falkenberg, till vardags på barnhemmet Renacer i Cofradia, utanför Tegus, förgyllde resan. Vi tog oss ner till byn San Gerardo de Rivas, fyra timmar söder om San José för att bestiga landets och centralmerikas högsta berg Chirripo. Inledde 09.30 i regnskog och avslutade, åtta timmar och 2000 fallhöjdsmeter senare, i något som närmast liknande jämtländsk fjällmyr. Fysiskt utpumpade möttes vi i fjällstationen, där vi bokat boende, av två salongsberusade värdar som till en början varken verkade prata spanska eller engelska. Senare förstod vi att det berodde på flaskan. Vi var trötta som ugglor, gick till sängs vid åtta men förmådde inte att sova något vidare på grund av lindrig höjdsjuka. Att stiga upp 02.30 för att vandra de sista 4 kilometerna upp till toppen kändes därför inte ursegt. Har mig veterligen aldrig gått upp så tidigt vilket i sig var en mäktig upplevelse. För att hinna upp före solen traskade vi på bra och fick lön för mödan, smör för pengarna, guld i mund och så vidare. Se bilder för ytterliggare superlativ.

Från berg till dal, från vandring till surfing. Ett par timmar från berget Chirripo ligger Dominical. Dominical vore ingenting om det inte vore för de trofasta vågorna som rullar in här. Samhället som byggts upp runt surfingen är trött och knappt uppe under lågsäsong. Vågorna däremot var allt annat än lågsäsong. Så stora att Team Sweden tog sitt förnuft till fånga och surfade andravågor/eftersvall. Det var även här vi träffade legenden Jack vars björnhistoria Andreas drog i föregående inlägg.

Jag läste en jobbannons häromdagen. För att vara kvalificerad krävdes att ”Du kan uttrycka dig både ledigt och korrekt”. Korrektheten har jag en viss förståelse för men ledigheten har jag inte riktigt kommit underfund med än. Jag skall dock ge mig på ett försök.

Honduras förklarat på ett ledigt sätt:
Na det är la ett härligt ställe och så men vete 17 om en skulle uppfattat så som turist. Ser en bara ytan så får en kanske, vad vet jag, en rätt trest bild av et. (Vet inte varför jag föll in på västgötska men det är en väldigt ledig dialekt för mig.)

Honduras förklarat på ett korrekt sätt:
Honduras är praktfullt men huruvida gemene man upplever det så beskaffat tvistar de lärde. Vid första anblicken riskerar man att erhålla en rätt makaber bild av riket.

Hembesöksfrekvensens ligger bra till nuförtiden. Förra veckan lyckades vi ta oss in på två bjudningar. På tisdagskvällen var vi hemma hos Olliseys (en kille som vi lärt känna i kyrkan Avanza Misioneros som vi besökt några gånger) förtjusande familj. Comida tipica serverades, alltså bönorna, äggen, bananerna och osten. Och igår bjöd en kollega från jobbet, Joel, hem oss till hans familj och firandet av farmoderns 72-årsdag. En timme andakt, en timme catrachas (bönröra och riven ost på friterade tacoskal), tårta och läsk. En minut svensk födelsedagssång. Vi hade bestämt oss för att köra den inte helt riskfria (med tanke på underlaget, två omusikaliska svennar med bra självförtroende) ”Ha den äran idag”. Det gick bra ända tills vi började sjunga. Evert väljer att köra melodin till Happy Birthday istället för den traditionella som Andreas taktfast höll fast vid. På andra försöket satt den dock. Helt underbar kväll för övrigt. En tradition på honduranska födelsedagsfester är att man går laget runt och låter alla berätta vad jubilaren betyder för dem. Testa det nästa skiva.

Jobbet på ASJ fungerar bra. På senaste tiden har journalisterna utnyttjat oss fotomässigt vilket vi uppskattar. I veckan skall vi presentera diverse förslag på relayoutad logga för organisationen. Den manlige chefen föredrar något enkelt svartvitt medan kvinnliga fägringen på kontoret verkar föredra något livligt och färgglatt. Kompromiss lär vänta. Andra uppdrag den här veckan är att dokumentera en arbetande ungdoms liv här i Tegucigalpa. Följa med honom/henne under dagen för att bildligt och språkligt beskriva en typisk dag i dennes liv.

Tack för visat intresse. Gå i frid. Och tjäna herren med glädje. /Fred

Att doda 6 timmar i San José

Forsta inlagget utan prickar ovar aao.

Vi har nu hunnit bestigit Costa Ricas hogsta berg, surfat, akt tillrackligt med buss for 10 ar framover, och sett en tjur flyga i luften.

De forstnamnda aktiviteterna kan komma att beskrivas i senare inlagg. Detta inlagg kommer agnas att den flygande tjuren. (Handlar inte om redbull)

Vi befinner oss i en minibuss tillsammans med en harligt fralst Kanadensisk lakare, en kille fran New York som skriver en resebok over Centralamerika och en mamma med hennes 1,5 arige son pluss the driver. (Han kunde faktiskt lite engelska)

Vi kommer alltsa farande genom dimman ner mot San José. Genom framrutan ser jag hur en ko/tjur kommer rusande framfor oss. Vi saktar in. Det gjorde daremot inte bilen som kom ifran andra hallet. Tjuren traffas rakt i sidan flyger upp typ 2 meter i luften landar och springer vidare. Bilen. (Ko)fangaren lossnade och lag typ 5 meter framfor bilden motorhuven; bra nog ihoptryckt. Som tur var hade alla i bilen sakerhetsbalten. Ingen kom tillskada. Men hur gick det for tjuren?

Nar sadna saker hander satter det alltid igang asociasionsamtal. Paul (Den helfralsta kanadensiska lakaren) berattar om en gang nar han korde hem pa en regnig vag utanfor Calgary. Da var det en lastbil som hade kort pa nagot och han stanade for att se vad det var. Nar de tittade framfor lastbilen var det en feting bjorn (enligt honom nastan 3 m mellan nos och svans) som den hade kort pa.

Paul tog pa sig uppdraget att kolla om bjornen levde. Han kasstade en sten i huvudet pa den och den rorde inte pa sig eller visade nagra andra livstecken. Men problemet kvarstod fortfarande att bjornen lag pa andra sidan korbanan. Sa hur skulle de flytta pa aset?

Paul ska precis ga fram och borja ta tag i bamsen da det kommer en bil korande mot bjornen som inte hinner sakta in utan kor over bjornen pa nytt och desutom far en flygtur med hela bilen pa 4 fot sa det slar gnistor om underredet nar den slar i backen.

Men bjornen rullade ner i diket av smallen sa da var den saken biff.

hmmmm. De var nastan 30 minuter av de aterstande 6 timmarna ihjalkorda tack vare det har inlagget. Nu vantar facebook, gmail, youtube, jamtland.info.se m.m innan det blir nagon slags foda och bio.

Vi tar en buss vid 3.30 mot Teguz, sa nagon gang vid atta tiden i morgon ar vi framme.

Just det, idag var det midsommarafton. Det svenskaste vi kom i kontakt med den hogtidsdag var att vi hittade en burk sill med tillhorande farskpotatis pa stranden i Dominical efter vi hade varit ute och surfat.

Hoppas ni hade en blomstrande midsommar allesamans!

Olancho feat. The grand old pig in Cofradia

"Efter The whistle song kör vi Wind of change" Den här knoen träffade vi under ett besök på ett semisjälvförsörjande rehabcenter för drogmissbrukare där en vän till oss jobbar.

DET TOG TRE MÅNADER. Men nu äntligen har vi fått vänner som hör av sig och till och med vill hitta på saker. Grisen är helt okej men inte en av dem. Nedan följer istället ett par exempel.

Christian Flores Bracamonte
Träffades första gången, svettiga och dana och med Gatorade i mungiporna efter maratonloppet på ön El Tigre. Efter lyckad konversation utbytte vi telefon- och mailuppgifter. Har därefter träffats ett par gånger och sprungit ihop. Han är 25 år, pluggar ekonomi på universitetet och samlar Gatoradekorkar (salt återhämtningsdryck). För 80 korkar får han en keps. Som om inte det monstruösa antalet var nog så krävs det också att det står Gatorade i korken vilket det, enligt Christian, inte gör på alla. Senaste gången jag träffade honom var han uppe i 18 korkar. Men då han gillar själva samlandet, vägen är lika viktig som målet, så är han outtröttlig och klagar inte. Genomsnittspriset på en 60 centilitare är 5 SEK så (80*5 = 400) det blir en rätt kostsam kepa. Inte jultidningspremier direkt.

Juan Antunez
Under en lång seg väntan under ett fotouppdrag dyker han plötsligt upp. Efter att ha dryftat ämnen som pension, Ryssland, kaffebönor och Dobermannhundar bjöd han in mig på lunch senare i veckan. Han är runt 70 år, bär hatt med fjädrar i och Musse Pigg-slips. ”En go gubbe” skulle man kalla honom i Göteborg, ”En sådan trevlig karl” skulle skådespelarna i Pilsnerfilmerna säga.

En annan minnesvärd upplevelse var resan till Olancho för en vecka sedan. Olancho är allt som Tegucigalpa inte är. Jämför Järpen med Åre eller Göteborg med Roasjö så får ni samma utslag. I Olancho är luften ren, folket pratglada och boskapen i majoritet. Lite som att komma hem igen för odalmännen Andreas och Fredrik. ASJ har en utpost i byn Santa Maria del Olancho, fyra timmar från Tegucigalpa och denna lördag skulle ett gäng från stan ut dit för möten så vi hängde på för att samla genrebilder till organisationen. En underbar dag med fantastiska människomöten och exotiska grödupplevelser. Såg bland annat en kaffeodling samt torkande bönor på en presenning.

Imorgon åker vi till San Pedro Sula för tre dagars fotograferande. Landets näst största stad och landets näringscentrum San Pedro Sula är inte känd för att vara fredlig så be gärna om beskydd. Men trots att vi är rätt blåögda så tar vi inga onödiga risker. På plats kommer vi att dokumentera det arbete som ASJ bedriver där, diverse ”Rätt-till-land-projekt” och annat.

Nya aha-upplevelser i Honduras

99 procent av Sveriges import från Honduras är kaffe. Förväntningarna var skyhöga. Kaffet smakade unket. Nu vet vi varför. 60 procent av kaffeblandningen i de flesta paket är inte kaffebönor utan rostade avokadokärnor.

Vi undrade varför folk alltid tog för givet att vi skulle betala när vi undrade om de ville hänga med och äta en bit. Verbet invitar (bjuda) innebär rätt och slätt att man bjuder här, inte inbjuder som vi trodde de första tre månaderna.

Vi undrade varför Honduranerna aldrig ville hitta på något. Nu vet vi varför. 80 timmars arbetsvecka är inte ovanligt och de som ”bara” jobbar 40 timmar i veckan kombinerar ofta jobb med heltidsstudier.

Vi var ute i byn Cofradia för att hälsa på PMU-praktikanterna Elsa och Andrea häromdagen. För kvällsvard drog vi oss till konkurrensfria (finns bara en sylta i byn) ”Golosina Irma”. För kvällen erbjöds tacos med potatis och kyckling samt läsk. Sex personer åt och drack sig mätta till det facila priset av 75 lempira (75/3 = 25 SEK) Snacka om brödunder.

/ Frederick di kallart




Fotbollsderby i Olancho



Delar ur publiken på väg till derbyt

Paus från sandslottsbygget för barnen i Nueva Suyapa

Andreas smälter in mellan Honduras svar på Peter Settman och Fredde Granberg.

Christian och Mario, som de verkligen heter, är vänner till Elsa och Andrea i Cofradia.


Mannen på bilden, eller framförallt bilden, har inget att göra med texten förrutom

att vi äter riktigt god fisk här. Dock inte såmycket gädda.

Tacksamhetslista

Man klagar över värmen
-VAR GLAD ATT DU KAN SVETTAS

Man är less på att äta bönor
- VAR GLAD ATT DU KAN TUGGA OCH SVÄLJA

Man tycker det är jobbigt att inte kunna prata svenska
- VAR GLAD ATT DU INTE HAR GOMSEGLET FASTHÄFTAT I SVALGET

Man tycker att transporterna är långsammast i världen
- VAR GLAD ATT DU KOMMER FRAM LEVANDE VARJE GÅNG

Man väntar förgäves på att avgaserna ska försvinna och att kunna andas ren luft
-VAR GLAD ATT DU HAR EN KROPP SOM BÅDE PRODUCERAR SNOR OCH TÅRAR

Man saknar varmvatten och att kunna spola i toaletten
-VAR GLAD ATT DU INTE HAR EN STOMIPÅSE OCH BOR I CATACAMAÖKNEN I CHILE

Man önskar att internetuppkoppling var snabbare
-VAR GLAD ATT INTE POSTEN KOMMER MED MJÖLKBUDET

Man kliar sönderkroppen pga av de aggressiva myggen
- VAR GLAD FÖR ATT DE INTE HAR MALARIA

Man saknar aktiviter som klättring/skidåkning/vollyboll m.m
- VAR GLAD ATT DU KAN KOLLA PÅ KLIPP PÅ YOUTUBE

Och nu något som inte alls har med listan att göra:

VI HAR HITTAT ANDREAS GUNNMOS HEMLIGA TVILLINGKUSIN I HONDURAS

I helgen firade vi tre månader i Honduras.

Tiden har gått fort, väldigt fort. Och frågan är vad har vi gjort? Några axplock går det ju att läsa om här på bloggen. Men det har rört sig mest om reflektioner över skäggväxt eller avsaknad av den, kritvita stränder och en och annan tortilla. Men nu är det dags för lite allvar i leken.

Vi befinner oss i ett av Latinamerikas fattigaste länder. Honduras är det land i världen där det sker flest mord per dygn. (10 människor sätter livet till varje dygn här) Mycket har med brottsligheten och den grova gängkriminaliteten att göra. Detta lämnar familjer splittrade, barn faderslösa och ett land som inte litar på någon.

Vi har landat som personer från en annan planet. Vi sitter i en bubbla av privilegier och har inget allvarligt hot varken politiskt eller fysiskt. Men vi befinner mitt ibland dessa omständigheter av våld och fattigdom.

Så vad kan vi göra som två svenska ungtuppar med glödande iver för rättvisa och äventyr. ASJ (Asociacion para una sociedad mas justa) På svenska Organisation för ett mer rättvist samhälle. Deras slogan är ”Gör rättvisa”

Bibeln visar på många exempel hur människan som Guds avbild är kallad att göra rättvisa, att lyfta den svagare och kämpa för den som blir orättvist behandlade. ASJ har sju stycken projekt. Tanken är att kunna hjälpa människor som blivit offer för övergrepp av vilket slag det än är. Om du blivit slagen av din man eller om du inte fått din lön på de senaste 5 månaderna.

Men det är inte bara våran organisation som har fått nog av mörkret och våldet över Honduras. Under 38 dagar hungerstrejkade ett antal åklagare under kongressen för att få fram en ny lagreform. Av de 10 morden som sker varje dygn är det bara ett fåtal som blir uppklarade. Lite pengar under bordet och folk med blodiga händer gå fri.

Vi ber att det ska få ske en förändring i detta land. Men allt går att vinna med lite kärlek bit för bit. Det är så lätt att distansera sig för det rör sig ju bara om siffror. Här kommer en kort story som borde ge dom flesta lite mer tacksamhet över livet.

Tania:

Hon föddes till världen i en fattig familj i utkanten av Tegucigalpa. Hon var deras första dotter. Frisk glad med hela livet framför sig. Men vid fyra års ålder ändrades allt. Hon blev påkörd av en bil och blev helt förlamad tappade talet och blev ett kolli. Nu är hon 14 år fast hennes kropp är fortfarande som en 4 årings, hennes muskler har förtvinat och hennes enda sätt att kommunicera med omvärlden är att le och stöna.

Vi möter Tania liggandes i en hängmatta utanför ett hus som mer påminner om snickarbod än ett hem. Hennes tre år yngre syster måste ta ha hand om henne 24/7 vilket göra att hon inte kan gå i skolan. Ett ont leder till ett annat ont som med allt här i Honduras. Men att titta in i Tanias ögon är något som inte går köpa för pengar. Att se Jesus klarare går nog inte. Är det någonstans jag tror Jesus är just nu är det hos Tania bredvid hennes hängmatta.

Därför längtar jag till på lördag får då får jag träffa Tania/Jesus igen.

Radarparet som tillsammans gjorde fler mål än Romario & Bebeto

I torsdags, 1 maj, var många honduraner lediga för möjligheten att delta i demonstrationer och dylikt. För de nöjda (lata) medborgarna fanns andra alternativ. Jag och Andreas blev inbjudna till vad som verkade vara en hygglig friluftsdag med den kyrka vi praktiserar i emellanåt.

Inbjudan: Det blir en lugn dag. Vi samlas vid halv nio, latjar lite boll, umgås, fikar och har en härlig dag tillsammans med barnen och ungdomarna från stadsdelen.

Verkligheten: ”Du Fredrik får spela på mittfältet. Andreas ser löpstark ut, du får ta vänsterkanten. Vi måste vinna den här turneringen mot de tre andra kyrkorna i stadsdelen som ställer upp. Vi kommer att spela tre 90-minutersmatcher på fullskalig plan. Det är ett rätt tight schema så vi kommer inte hinna äta något mellan matcherna”, berättade pastorn, och för dagen tränaren, Agner.
Men det var mödan värt. Vår kyrka, Ven A Servir, fick efter många gedigna djupledspassningar av ”Kennet Andersson” och många uppoffrande slängnickar av Martin Dahlin höja bucklan på eftermiddagskvisten. Sådärja då var fotbollssuget tillfredsställt hela vägen fram till Fotbolls-EM i sommar. Värre var det med det oerhörd suget efter halvmaraton kände vi. Vad göra? Vänta nu var det inte ett lopp i södern på ön El Tigre i Fonsecabukten på söndag. Vi drar dit.

I avsaknad av fotbollsderbyn på Lundavallen i Äspered och AMU-planen i Östersund och Göteborgsvarv blir man rätt desperat på idrottsevenemang så det var ingen tvekan. Det roliga var att jag fick med mig Andreas som aldrig sprungit så långt i hela sitt liv. Andreas premiär fick bli utan vidare träning, utan vidare frukost på löpdagen, (läs en banan, en sockerkaka, två salta kex och en påse vatten) och 40-gradig fuktig hetta. Det är ingen skräll om han är den första lankesen som gått i mål i detta traditionsrika lopp.



Före

Resultatslista Amapala marathon:
34: Fredrik Johansson, Äspereds IF, 1 h 29 min och 44 sekunder
86: Andreas Jansson, Namns Runnerclub, 1 h 59 min och 14 sekunder
87: Virginia, Santa Cruz Warriors, 1 h 59 min och 15 sekunder


Efter


Virginia, Fredrik, Josue, Joel

Ön El Tigre består i stort sett av en vulkan. Huvudorten på ön, Amapala, hade tidigare Honduras viktigaste hamn men idag handlar det mesta om turism, fisk, kors och marathon. Vi lyckades pricka in öns viktigaste helg då korset firades på lördagkvällen. Man ur huse för att bevittna en procession av korsbärare. Vi fick med oss två kollegor från jobbet, Joel och Virginia, samt Josue, Joels kusin på resan. Efter många bussresor valde vi att hyra bil denna gång. Värt att nämna vad gäller bilen var svårigheten att parkera denna på fastlandet innan vi skulle ta båten över till ön.
”Problemet att det regnar mango på bilen brukar inte vara det största orosmolnet när man parkerar bilen i Sverige”.

I ett tafatt försök att närma oss det honduranska yttre var vi i veckan på salongen Saloon Africano i stadsdelen Kennedy. Andreas som, sedan den lyckade pagen på skolfotot i sjuan, har drömt om ”Sean Paulflätor” fick sitt medan Fredrik körde tombolastyle och rätt och slätt beställde ”En honduransk modern frisyr tack”. Enda kruxet i kråksången, (känns varken som det talesättet satt eller passade in men låt gå), var att förklara att man ville tunna ut håret för att man ärvt mormors hästaman. Hur som helst så var det en billig historia, 50 lempira skulle med dagens växelkurs landa på 15 svenska kronor. Ett klipp, om man skall använda ett klassiskt frisörskämt. Andra frisörskämt: ”Saxess” ”Raka spåret” ”Saxofön” ”På håret” ”Hårfint”, ni ser listan kan göras lång. Kom gärna med andra fräscha frisörordlekar.

På jobbet fortsätter vi varva fotouppdrag med layout av diverse trycksaker. Nyheter på vårt bord är organisering av hela organisationens fotobank samt layout av trycksaker inför en konferens i Michigan i juni.

/F.E.J